Barnen vi inte längre ser

Det finns barn som aldrig blir valda först på idrotten. Det finns barn som låtsas att de inte är hungriga när klasskamraterna pratar om fredagsmys, semesterresor och nya kläder. Det finns tonåringar som varje morgon tar på sig ett leende innan de går till skolan, trots att de redan har lärt sig att dölja sin oro bättre än många vuxna. Och så finns det barnen som samhället nästan slutat se.

När vi talar om utanförskap gör vi det ofta i siffror. Statistik över arbetslöshet. Skolresultat. Brottslighet. Bidragsberoende. Men bakom varje siffra finns ett barn som aldrig har varit en procentsats. Ett barn med drömmar, rädslor och en längtan efter att få höra till.

Ingen föds utanför.

Ingen föds med känslan av att inte vara önskad.

Utanförskap skapas långsamt. Det växer fram när vuxenvärlden misslyckas med sitt viktigaste uppdrag – att ge varje barn samma möjlighet att känna trygghet, framtidstro och värde.

Vi lever i ett Sverige där klyftorna växer. Där barns uppväxtvillkor blir allt mer beroende av föräldrarnas ekonomi, utbildning och bostadsområde. Där vissa barn växer upp med ett överflöd av möjligheter medan andra redan från första skoldagen bär en ryggsäck fylld av oro.

Oro över hyran.

Oro över mat på bordet.

Oro över en mamma som lever med våld.

Oro över en pappa som mår psykiskt dåligt.

Oro över att familjen kanske inte får stanna i landet.

Det är en börda inget barn ska behöva bära.

Vi talar ofta om barns motståndskraft. Om hur fantastiska barn är på att anpassa sig. Men kanske borde vi istället fråga oss varför de över huvud taget ska behöva göra det.

Varje gång ett barn tvingas bli vuxet för tidigt har vi vuxna misslyckats.

Särskilt oroande är utvecklingen för de barn och unga som redan befinner sig längst ut i samhällets marginal. Barn med psykisk ohälsa. Barn med funktionsnedsättningar. Barn som lever i ekonomisk utsatthet. Barn som flytt från krig. Barn som lever gömda. Barn vars framtid avgörs i myndighetsbeslut långt över deras egna huvuden.

För dem handlar utanförskap inte om att stå utanför en gemenskap under en rast.

Det handlar om att stå utanför samhällets trygghet.

Vi vet att barn som växer upp i långvarig utsatthet löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa, sämre skolresultat och ett liv präglat av ojämlika livschanser. Ändå accepterar vi att dessa skillnader får fortsätta växa.

Det är som om vi blivit vana.

Som om vi långsamt förlorat vår förmåga att reagera.

Ett samhälles moral prövas aldrig av hur det behandlar de starkaste. Den prövas av hur det behandlar de barn som har minst makt att påverka sina egna liv.

Jag tror inte att de flesta människor saknar medkänsla.

Jag tror att vi blivit överösta av problem tills vi slutat känna deras tyngd.

När varje dag bär med sig nya kriser riskerar även barns lidande att reduceras till ännu en nyhetsrubrik.

Men varje barn som känner sig osynligt förändras av den känslan.

Varje ungdom som förlorar tron på framtiden är en förlust för oss alla.

Det mest tragiska är kanske inte att utanförskap finns.

Det mest tragiska är när vi börjar betrakta det som normalt.

Jag vill leva i ett Sverige där barn aldrig behöver förtjäna sin människovärdighet. Där deras värde inte mäts i prestation, diagnoser, föräldrars inkomster eller juridisk status. Där solidaritet inte ses som naivitet utan som grunden för ett demokratiskt samhälle.

För varje barn som får känna att det hör hemma förändrar inte bara sitt eget liv.

Det förändrar också vårt gemensamma Sverige.

Och kanske är det just där allt börjar.

Inte med stora ord.

Utan med en enkel men avgörande övertygelse:

Att inget barn någonsin ska behöva växa upp och tro att det står utanför människovärdet.

 

// Zelda Boudine

Cosmea Barn och Ungdom - B K R O Cosmea 

---

Andra inlägg

• När samhället sviker sina yngsta – en artikelserie om barn och ungas utanförskap
• Barnen som blev valmaterial – när migrationspolitiken möter verkligheten
• Skyddslösa barn och ungdomar i ett hårdnande Sverige
• När hjärtat vaknar lagom till valet
• När retoriken förändras inför valet – kan barn och ungdomar verkligen lita på det?
• Ett samhälle som utvisar barn förlorar en del av sin mänsklighet
• När regeringen sviker barnen och ungdomar – och kallar det politik
• Konturerna av en ny skyddslagstiftning: mot ett dualistiskt system
• Från princip till praktik: konturerna av ett alternativt system