Demokratin prövas - Valet, makten och vilket Sverige vi lämnar efter oss, Del III i trilogin De som inte får glömmas

När vallokalerna öppnar går Sverige till val som en av världens etablerade demokratier. Vi kommer att tala om mandat, regeringsunderlag, block, opinionsmätningar, vinnare och förlorare. Men någonstans långt från partiledardebatternas strålkastare sitter kanske en kvinna och undrar om mannen hon lämnat kommer att hitta henne.

Någon annanstans ligger ett barn vaket och hör vuxna gräla om pengar. En tonåring väntar på hjälp för en ångest som blivit allt svårare att bära. En ensamstående mamma öppnar ännu en räkning och försöker få en ekonomi som redan gått sönder att hålla ihop en månad till. Ett annat barn väntar på ett myndighetsbeslut som kan avgöra om skolan, kamraterna och Sverige får fortsätta vara barnets vardag.

Ingen av dessa människor kommer nödvändigtvis att nämnas under valvakans analyser. Ändå handlar valet också om dem. Kanske framför allt om dem. För demokratins verkliga värde avgörs inte bara av att vi får rösta. Det avgörs av vad makten gör med det förtroende den får.

Efter fyra år måste makten tåla frågan

Varje regering ärver problem från tidigare regeringar. Mäns våld mot kvinnor började inte efter det senaste regeringsskiftet. Barnfattigdom, segregation, psykisk ohälsa, brister inom socialtjänsten och problem inom migrationspolitiken skapades inte under en enda mandatperiod. Sverige bär på strukturella problem som utvecklats under decennier och under regeringar av olika politisk färg. Men politiskt ansvar kan inte försvinna in i historien. Den som regerar har ansvar för de beslut som fattas under den egna tiden vid makten: för prioriteringarna, budgetarna, lagstiftningen och reformerna, men också för det man väljer att inte förändra.

Inför valet 2026 har den nuvarande regeringen därför både rätt och skyldighet att redovisa vad den gjort. Regeringen har presenterat en ny långsiktig nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, prostitution, människohandel och hedersrelaterat våld och förtryck. Det har också genomförts och aviserats satsningar på kvinnors trygghet och frihet, insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck och en nationell strategi mot våld mot barn med en uttalad nollvision. Detta ska erkännas. Seriös samhällskritik innebär inte att förneka åtgärder därför att de genomförts av en regering vars övriga politik man kritiserar.

Men demokratisk granskning måste gå längre än att räkna strategier, propositioner, handlingsplaner och anslag. Den verkligt intressanta frågan är inte bara vad regeringen har beslutat, utan vad besluten faktiskt har förändrat för människan längst ned i systemet.

Mellan strategin och kvinnan finns verkligheten

Politiken behöver strategier. De kan skapa mål, ansvar, resurser och långsiktighet. Men en strategi kan inte hålla en kvinnas hand när hon är rädd. Ett regeringsuppdrag skyddar henne inte i sig när hotet står utanför dörren. Ett statsbidrag kan inte ersätta ett sammanhängande system som fungerar från den första kontakten med samhället tills kvinnan och hennes barn har fått möjlighet att bygga ett nytt och tryggt liv.

Därför måste framgång mätas någon annanstans än i antalet presskonferenser och regeringsdokument. Kan kvinnan få hjälp när hon söker den? Blir hennes berättelse tagen på allvar? Görs en kvalificerad riskbedömning? Fungerar polisens, socialtjänstens, vårdens och rättsväsendets insatser tillsammans? Får barnen ett eget stöd? Kan familjen få ett långsiktigt boende? Kan kvinnan försörja sig? Kan hon så småningom leva ett vanligt liv utan att ständigt behöva gömma sig?

Och framför allt: lyckas samhället förhindra att hon utsätts igen – eller dödas?

Det är där politiken möter sitt verkliga bokslut. Det är också där avståndet mellan välformulerade politiska ambitioner och människors levda verklighet blir synligt.

Men också oppositionen måste granskas

Det är enkelt att kritisera en sittande regering. Betydligt svårare är att beskriva vad som faktiskt skulle bli annorlunda efter ett maktskifte. Därför kan denna trilogi inte avslutas med det enkla budskapet att Sverige bara behöver byta regering. Demokratin kräver mer av oss än så.

Den opposition som vill överta regeringsmakten måste kunna svara på samma frågor som den ställer till regeringen. Hur ska utsatta kvinnor få ett starkare skydd? Hur ska socialtjänstens kvalitet och rättssäkerhet stärkas? Hur ska flera självständiga aktörer kunna samverka utan att den utsatta människan förlorar sin röst? Hur ska barn som lever med våld upptäckas tidigare? Hur ska barnfamiljers ekonomiska utsatthet minska? Hur ska barn och unga med psykisk ohälsa få hjälp innan problemen blivit akuta? Och hur ska principen om barnets bästa få verklig betydelse när den möter andra politiska intressen?

Det räcker inte att säga att man skulle göra annorlunda. Väljarna har rätt att fråga hur, med vilka resurser, genom vilken lagstiftning, under vilken tidsperiod och med vilken ansvarsfördelning. De har också rätt att fråga vem som kommer att ta det politiska ansvaret om reformerna inte fungerar. Ett regeringsalternativ måste bedömas efter mer än sin kritik av den sittande regeringen. Det måste bedömas efter trovärdigheten i det samhälle det självt säger sig vilja skapa.

Fattigdomen har också ett kön

Den ekonomiska utsattheten måste få en betydligt större plats i diskussionen om kvinnors frihet. Bakom de stora ekonomiska begreppen finns vardagen: maten, hyran, elen, barnens kläder, glasögonen, skolutflykten, fritidsaktiviteten och den oväntade tandläkarräkningen. För den som lever med goda marginaler är det utgifter. För den som saknar marginaler kan en enda av dem bli en kris.

Ensamstående kvinnor med barn hör till de ekonomiskt sårbara hushållen i Sverige. Det är mer än ekonomisk statistik. Ekonomisk självständighet är en frihetsfråga. För en kvinna som försöker lämna en destruktiv relation kan möjligheten att betala en bostad vara skillnaden mellan att kunna gå och att tvingas stanna. För ett barn kan familjens ekonomi avgöra möjligheten att delta i samma vardag som kamraterna. Fattigdom handlar därför inte bara om konsumtionsutrymme. Den kan också handla om makt, frihet, deltagande och möjligheten att välja sitt eget liv.

Jämställdhetspolitik, bostadspolitik, familjepolitik och ekonomisk politik går därför inte att skilja från frågan om kvinnors och barns trygghet. Frihet kostar ibland pengar – också friheten från en våldsam man.

När institutionen själv måste kunna granskas

I de tidigare delarna av denna trilogi har vi återkommit till socialtjänsten, kvinnojourerna, rättsväsendet, vården och andra aktörer. Här krävs en balans som ibland saknas i samhällsdebatten. Dessa verksamheter kan rädda liv. Människor som arbetar där gör varje dag betydelsefulla insatser som aldrig når tidningarnas förstasidor. Men goda intentioner gör ingen institution ofelbar. Det gäller staten, kommunen, socialtjänsten, rättsväsendet och civilsamhällets organisationer.

Just därför måste utsatta kvinnor och barn mötas av ett system där flera kompetenser kan samverka, men där makt samtidigt kan granskas. Samverkan får aldrig betyda att flera aktörer okritiskt bekräftar samma bedömning. Verklig samverkan måste också rymma möjligheten att någon säger: Vi tror att detta har blivit fel. Vi behöver pröva frågan igen.

Detta är särskilt viktigt när den enskilda människan befinner sig i ett kraftigt maktunderläge gentemot institutionerna. En kvinna som är traumatiserad, ekonomiskt beroende eller rädd för att förlora sina barn har inte samma förutsättningar som en myndighet att formulera sin berättelse i rätt juridiska och administrativa termer. Ett barn har ännu mindre möjlighet att förstå det system som fattar beslut om dess framtid.

Rättssäkerhet kräver därför mer än välvilja. Den kräver insyn, dokumentation, kompetens, möjlighet till överprövning, självständiga professionella bedömningar och ett verkligt utrymme för kritik. Framför allt kräver den respekt för att kvinnan och barnet inte är objekt för samhällets insatser. De är människor med egna rättigheter.

Barnets bästa får inte bli högtidstalets vackraste ord

Sverige har gjort FN konvention om barnets rättigheter till svensk lag. Det innebär inte att barnets bästa automatiskt blir avgörande i varje juridisk konflikt. Men det innebär att vi måste ta principen på allvar, särskilt när det är svårt.

Barnets bästa prövas egentligen inte när alla intressen sammanfaller. Principen prövas när barnets intressen kolliderar med andra samhällsintressen. Det är då politikens verkliga värderingar blir synliga. Det gäller migration och tvångsvård, vårdnadskonflikter och våld, ekonomisk utsatthet och kriminalpolitik. Det gäller också den verklighet där barn diskuteras både som människor som behöver skyddas från kriminalitet och som unga gärningspersoner som samhället vill ingripa mot.

Ett barn kan behöva hållas ansvarigt för sina handlingar. Men ett demokratiskt samhälle får aldrig glömma att barnet samtidigt är ett barn. Den insikten är inte sentimentalitet. Den är en del av den rättsstatliga och demokratiska princip som säger att samhällets makt måste utövas proportionerligt och med respekt för människans rättigheter.

Ett maktskifte är inte detsamma som ett samhällsskifte

Detta är kanske den viktigaste slutsatsen inför valet. En ny regering kan förändra mycket. Den kan ändra lagar, omfördela resurser, byta politiska prioriteringar, ge myndigheter nya uppdrag och förändra social-, välfärds- och migrationspolitiken. Men en valnatt förändrar inte automatiskt institutionerna. Den förändrar inte omedelbart myndighetskulturer eller kommunernas förutsättningar. Den gör inte en traumatiserad kvinna hel och den ger inte ett barn tillbaka en förlorad barndom.

Därför måste den som hoppas på ett maktskifte också våga kräva mer än ett maktskifte. Sverige behöver diskutera ett samhällsskifte: ett samhälle där förebyggande arbete värderas lika högt som ingripandet efter katastrofen; där kvinnan inte behöver bevisa sin utsatthet inför myndighet efter myndighet; där barnets möjligheter till stöd inte avgörs av postnummer; där rättssäkerheten också gäller den människa som saknar pengar, kontakter och offentlig röst; där civilsamhället kompletterar staten utan att ersätta statens ansvar; och där myndigheter samarbetar utan att utvecklas till slutna system där den egna bedömningen blir viktigare än människan som bedömningen gäller.

Människan måste komma först

Kanske har svensk politik blivit alltför upptagen av systemen. Vi talar om arbetsmarknadssystemet, migrationssystemet, rättssystemet, bidragssystemet och välfärdssystemet. Alla behövs. Men systemen skapades av människor för människor, inte människor för systemen.

När systemets logik blir viktigare än människans värdighet har politiken förlorat något av sitt ursprungliga syfte. Därför borde nästa regering – oavsett politisk färg – utgå från en enkel princip: människan först. Inte som en slogan, utan som en styrande idé.

Den våldsutsatta kvinnan ska inte behöva förstå myndigheternas organisation för att få hjälp. Barnet ska inte behöva känna till vilken huvudman som ansvarar för vården. Den ekonomiskt utsatta familjen ska inte behöva bli expert på välfärdsstatens blanketter. Den traumatiserade människan ska inte tvingas återberätta sitt liv för ett pärlband av institutioner därför att systemen inte förmår kommunicera med varandra. Samhället måste i högre grad organiseras efter människans behov, inte människan efter samhällets organisation.

Valet handlar också om vad vi accepterar

Vi talar ofta om val som ett val mellan partier. Men ett val handlar också om vilka gränser vi sätter för det samhälle vi accepterar. Hur stora ekonomiska skillnader mellan barns uppväxtvillkor är vi beredda att leva med? Hur länge accepterar vi att en kvinna måste leva gömd därför att en våldsam man fortfarande utgör ett hot? Hur länge accepterar vi att människor faller mellan myndigheternas ansvarsområden? Hur länge accepterar vi att psykiskt lidande hinner växa innan hjälpen kommer? Hur mycket rättsosäkerhet accepterar vi därför att den drabbar människor vars röster sällan hörs?

Och hur länge accepterar vi att barnets bästa är starkast i våra högtidstal men ibland betydligt svagare när de verkligt svåra besluten ska fattas?

Det är politiska frågor. Men de är också moraliska frågor. Därför kan de inte reduceras till vem som vann den senaste partiledardebatten.

De som inte får glömmas

Vi började denna trilogi hos kvinnorna. De osynliga kvinnorna. Kvinnorna bakom statistiken. Kvinnorna som lever med rädsla, ekonomisk utsatthet eller våld och som försöker navigera mellan myndigheter och organisationer för att finna den trygghet som samhället lovat dem.

Sedan gick vi till barnen. Barnen som ser och hör. Barnen som väntar. Barnen som bär konsekvenserna av vuxenvärldens våld, fattigdom, konflikter och politiska beslut utan att själva ha fått vara med och fatta dem.

Nu står vi inför valet. Och här finns en av demokratins paradoxer: många av de människor vars framtid påverkas allra mest av våra politiska beslut har minst möjlighet att påverka dem. Barnen får inte rösta. Den våldsutsatta kvinnan kanske har fullt upp med att överleva. Den fattiga mamman har sällan en lobbyorganisation bakom sig. Den traumatiserade tonåringen sitter inte i tv-studion och analyserar sitt eget lidande.

Därför måste deras frågor bäras in i demokratin av fler. Inte för att andra ska tala över deras huvuden, utan för att deras egna erfarenheter inte ska försvinna när politiken börjar tala om dem som grupper, kostnader, problem eller statistik.

När rösterna är räknade

På valnatten kommer staplarna att stiga på tv-skärmarna. Någon kommer att jubla och någon kommer att gråta. Partiledare kommer att hålla tal, journalister kommer att diskutera vinnare och förlorare och förhandlingar om regeringsmakten kommer att börja.

Men nästa morgon vaknar Sverige igen.

Kvinnan som är rädd kommer fortfarande att behöva skydd. Barnet med ångest kommer fortfarande att behöva hjälp. Den ensamstående mamman kommer fortfarande att behöva betala hyran. Barnet som väntar på ett myndighetsbeslut kommer fortfarande att vänta.

Det är då demokratin börjar på riktigt. Inte när rösten läggs i valurnan, utan när den politiska makten använder mandatet den fått. Det är där nästa regering kommer att prövas. Och det är där också oppositionen, myndigheterna, kommunerna, rättsväsendet, civilsamhället och vi som medborgare kommer att prövas. För inget valresultat befriar resten av samhället från ansvar.

Vilket Sverige lämnar vi efter oss?

En dag kommer barnen vi skriver om i denna trilogi att vara vuxna. De kommer att minnas sin barndom. Några kommer att minnas en lärare som såg dem, en polis som lyssnade, en socialsekreterare som vågade tänka en gång till, en läkare som förstod, en granne som reagerade, en organisation som hjälpte, en domstol som gav upprättelse eller en politisk reform som faktiskt förändrade livet.

Andra kommer kanske att minnas något helt annat. Att de berättade men ingen lyssnade. Att deras mamma bad om hjälp men skickades vidare. Att de väntade. Att vuxenvärlden diskuterade deras bästa samtidigt som deras barndom försvann.

Det är dessa människor som en dag kommer att döma vår tid. Inte i en domstol, utan genom sina minnen.

Och kanske är det därför valet 2026 ytterst handlar om något mycket större än vem som blir statsminister. Det handlar om vilket slags samhälle vi accepterar, vilket slags samhälle vi vill förändra och vilket Sverige vi en dag vill kunna säga att vi lämnade efter oss.

Politiker kommer och går. Regeringar faller och bildas. Mandatperioder börjar och slutar. Men konsekvenserna av politiska beslut kan följa en människa genom ett helt liv.

Därför får kvinnorna inte glömmas. Barnen får inte glömmas. De ekonomiskt utsatta får inte glömmas. De rädda får inte glömmas. De människor som saknar tillträde till maktens rum får inte glömmas.

För demokratins yttersta uppgift är inte att skydda makten. Det är att begränsa makten, utkräva ansvar av den och använda den för att skydda människan.

När vi går till val är frågan därför större än: Vem vill jag ska styra Sverige?

Vi borde också fråga: Vilket Sverige är jag beredd att ta ansvar för?

Och kanske framför allt:

Vilket Sverige vill vi att barnen ska minnas att vi gav dem?

Slutord – demokratin börjar med människan

De som inte får glömmas har handlat om kvinnor och barn. Men egentligen har trilogin handlat om oss alla. Om vilken betydelse vi ger ord som människovärde, rättssäkerhet, solidaritet och demokrati när de lämnar högtidstalen och möter verkligheten.

Ett samhälle avslöjar inte sina verkliga värderingar när det är enkelt att försvara dem. Det gör det när skyddet av en människa kostar pengar, kräver mod, tvingar institutioner att erkänna misstag eller är politiskt obekvämt.

Därför är detta inte bara kvinnornas fråga. Inte bara barnens. Inte högerns och inte vänsterns.

Det är demokratins fråga.

När den sista rösten är räknad återstår därför den viktigaste uppgiften: att bygga ett samhälle där ingen kvinna behöver försvinna för att kunna leva, där inget barn behöver bära vuxenvärldens misslyckanden och där ingen människa blir osynlig därför att hennes röst är för svag för att höras i maktens rum.

För demokratin blir aldrig större än den människa den är beredd att försvara.

B K R O Cosmea

Cosmea Kvinna

Cosmea Barn och Ungdom

COSMEA Barn och Ungdom

B K R O COSMEA, Rösten för utsatta kvinnor, barn och ungdomar