Barndomen vi inte får svika – Del 3

Barnen bakom den stängda dörren –

de som hör, ser och aldrig glömmer...

På morgonen sitter ett barn kanske i ett klassrum någonstans i Sverige. Pennan ligger på bänken. Läraren talar. Kamraterna skrattar åt någonting längst bak i klassrummet. Allt ser normalt ut. Men barnet har inte sovit. Under natten hörde barnet rösterna igen. Skriken. Hoten. Kanske ljudet av någonting som gick sönder. Kanske en mamma som grät. Kanske steg i hallen som fick hela kroppen att stelna. Och nu förväntas barnet räkna matematik. Det är sådana barn den här texten handlar om. Barnen bakom den stängda dörren.

Ett barn bevittnar inte bara våld – barnet lever i det

Vi använder ibland uttrycket att barn "bevittnar våld".

Men orden riskerar att skapa en bild av ett barn som står bredvid och betraktar det som händer.

Så ser verkligheten inte ut.

När en förälder utsätter den andra för våld lever barnet också i våldet.

Barnet hör det.

Barnet känner rädslan.

Barnet lär sig att tolka tonfall, ansiktsuttryck och fotsteg.

Det kanske lär sig exakt hur en dörr låter när den stängs på ett visst sätt. Det lär sig när det är bäst att vara tyst. När det är bäst att försvinna in på sitt rum. När ett yngre syskon behöver hämtas undan.

Barn kan bli experter på att upptäcka faror som vuxenvärlden omkring dem inte ens ser.

Det borde aldrig behöva vara en barndom.

När barnet blir den vuxne

Det finns barn som försöker skydda sin mamma.

Barn som ställer sig mellan vuxna människor.

Barn som tar sina småsyskon i handen och leder dem till ett annat rum.

Barn som tröstar efteråt.

Barn som säger:

"Det kommer att bli bra, mamma."

Tänk på de orden.

Ett litet barn som försöker övertyga sin egen mamma om att allting ska bli bra.

Det borde vara den vuxne som säger det till barnet.

Men i familjer där våldet blivit en del av vardagen kan rollerna långsamt förändras. Barnet börjar bära ett ansvar som aldrig skulle ha lagts på dess axlar.

Det blir vaksamt.

Ansvarstagande.

Tyst.

Ibland beskriver omgivningen dessa barn som ovanligt mogna.

Men vi borde vara försiktiga med att romantisera den sortens mognad.

Ibland är det vi kallar mognad ett barns sätt att överleva.

Och nästa morgon börjar skolan

Det märkliga med barns utsatthet är att livet utanför hemmet fortsätter som vanligt.

Skolklockan ringer.

Närvaron kontrolleras.

Prov ska skrivas.

Gympakläder ska kommas ihåg.

Läxor ska lämnas in.

Och barnet förväntas fungera.

Men hur koncentrerar man sig på ett prov när man undrar vad som händer hemma?

Hur lär man sig engelska glosor när kroppen fortfarande befinner sig i beredskap efter nattens bråk?

Hur berättar man för sina klasskamrater varför man är trött?

Många berättar ingenting.

För barn skyddar sina familjer.

De kan älska den vuxne som skrämmer dem.

De kan vara rädda för vad som händer om de berättar.

Kommer familjen att splittras?

Kommer mamma att försvinna?

Kommer pappa att hamna i fängelse?

Kommer socialtjänsten?

Var ska jag bo?

Vad händer med mitt syskon?

Frågor som ett barn aldrig borde behöva bära ensam.

När samhällets skydd blir ännu en osäkerhet

Här måste också vi vuxna våga diskutera någonting svårt.

Det räcker inte att säga till barn och våldsutsatta kvinnor:

"Sök hjälp."

Vi måste också kunna garantera att hjälpen verkligen hjälper.

Socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård, polis, kvinnojourer, rättsväsende och andra aktörer kan göra avgörande insatser. Det finns människor inom dessa verksamheter som varje dag förändrar och räddar liv.

Men inget system är ofelbart.

Därför måste också samhällets skyddssystem tåla granskning.

En utsatt kvinna och hennes barn ska inte behöva hamna mellan myndigheter som inte kommunicerar med varandra. De ska inte behöva berätta samma traumatiska historia gång på gång för nya människor. De ska inte behöva uppleva att den som vågar berätta möts av misstänksamhet eller att barnets rädsla försvinner i administrativa processer.

Och framför allt:

Barnets säkerhet måste väga tyngre än vuxenvärldens bekvämlighet.

Det kräver samverkan – men också självständighet och kontroll.

När myndigheter och organisationer samarbetar får samarbetet aldrig innebära att kritiska frågor slutar ställas. Ett fungerande skyddssystem behöver flera professioner och flera perspektiv: juridiska, sociala, medicinska, psykologiska och barnrättsliga.

Barnets rättigheter måste stå i centrum.

Inte organisationernas prestige.

Våldet slutar inte alltid när dörren stängs bakom förövaren

Vi måste också förstå att ett barns utsatthet kan fortsätta efter separationen.

För vuxenvärlden kan separationen se ut som slutpunkten.

För barnet kan den vara början på en ny period av oro.

Konflikter om vårdnad, boende och umgänge kan bli en fortsättning på en redan traumatisk situation. Uppgifter om våld måste därför tas på största allvar och bedömas professionellt och rättssäkert.

Barn ska ha rätt till sina föräldrar när relationen är trygg.

Men ingen vuxens anspråk får väga tyngre än ett barns rätt till säkerhet.

Barnkonventionens vackra formuleringar betyder mycket lite om barnet fortfarande går och lägger sig med rädsla.

Fråga barnet

Kanske måste vi börja med något så enkelt och samtidigt så svårt:

Att lyssna.

Inte fråga barnet för att få våra egna föreställningar bekräftade.

Inte ställa ledande frågor.

Inte tvinga barnet att välja mellan människor det älskar.

Utan skapa den trygghet som gör det möjligt för barnet att berätta.

Och när ett barn berättar måste vuxenvärlden kunna bära berättelsen.

Det är inte barnets uppgift att bevisa att det är tillräckligt rädd.

Det är inte barnets uppgift att förstå myndigheternas organisation.

Det är inte barnets uppgift att samordna vuxenvärlden.

Det är vårt ansvar.

De osynliga barnen finns mitt ibland oss

De finns i klassrummen.

På fotbollsträningen.

På bussen.

I mataffären.

I lägenheten bredvid vår.

De kan vara högpresterande eller ha svårt i skolan. De kan vara tysta eller utåtagerande. De kan vara barnet som alltid hjälper andra eller barnet som ingen längre vet hur man ska nå.

Det finns inget särskilt ansikte för ett barn som lever med våld.

Därför måste vi sluta vänta på att utsatthet alltid ska se ut på ett sätt som vi känner igen.

Barndomen går inte att skjuta upp

Vi talar ofta om barn som vår framtid.

Men barn är inte bara framtiden.

De är människor här och nu.

En tioåring kan inte få tillbaka sitt tionde år när samhället några år senare konstaterar att insatserna kom för sent.

En barndom går inte att överklaga och få tillbaka.

Därför måste skyddet finnas när barnet behöver det.

Inte när organisationen har hunnit samordna sig.

Inte efter nästa utredning.

Inte när barnet blivit vuxet och själv söker hjälp för konsekvenserna av det som hände.

Nu.

Vi vuxna måste våga se

Mäns våld mot kvinnor är också en fråga om barns rättigheter.

När en kvinna utsätts för våld och det finns barn i familjen finns det inte bara ett offer för våldets konsekvenser.

Barnet påverkas också.

Det är därför kampen mot mäns våld mot kvinnor samtidigt måste vara en kamp för barns trygghet.

Men den kampen kräver mer än vackra formuleringar.

Den kräver resurser.

Kunskap.

Tidiga insatser.

Rättssäkerhet.

Fungerande myndigheter.

Oberoende granskning.

Och framför allt människor som vågar agera när någonting inte står rätt till.

För bakom någon stängd dörr sitter kanske ett barn just nu och lyssnar efter fotsteg.

Ett barn som försöker avgöra om det är säkert att somna.

Ett barn som i morgon kommer att gå till skolan och kanske inte säga ett enda ord om natten.

Vi kanske aldrig får veta barnets namn.

Men samhället har ändå ett ansvar för barnet.

Och den dag ett barn äntligen vågar säga:

"Jag är rädd."

måste vårt svar vara större än en blankett, en hänvisning eller ännu ett möte.

Vårt svar måste vara:

Vi hör dig.

Vi tror på att din rädsla måste tas på allvar.

Och den här gången är det vi vuxna som tar ansvaret.

// Cosmea Barn och Ungdom - B K R O Cosmea

COSMEA Barn och Ungdom

B K R O COSMEA, Rösten för utsatta kvinnor, barn och ungdomar