Vi ser dem. Barnen som har lärt sig svenska, som leker på våra skolgårdar, som drömmer på samma språk som sina klasskamrater. Barnen som sjunger på skolavslutningar, som spelar fotboll på rasterna, som kallar Sverige sitt hem.
Och ändå är det just dessa barn som nu rycks upp – ur klassrum, ur vänskaper, ur trygghet – och skickas bort.
Utvisningar av barn är inte bara en administrativ åtgärd. Det är en handling som skär rakt in i ett barns liv, identitet och framtid. När ett barn tvingas lämna det land där det funnit trygghet, bryts något fundamentalt. Tryggheten raseras. Tilliten till vuxenvärlden krackelerar.
Detta är ovärdigt ett land som säger sig värna barns bästa.
Barnkonventionen är tydlig: barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet. Barn har rätt till trygghet, utveckling, utbildning och skydd från skada. De mänskliga rättigheterna gäller alla – utan undantag, utan förbehåll, utan hänsyn till ursprung eller juridisk status.
När barn utvisas till osäkerhet, rädsla eller otrygghet frångår vi dessa principer. När vi låter byråkrati väga tyngre än barns livsvillkor sviker vi vårt ansvar.
Ett samhälles moral mäts i hur det behandlar sina mest utsatta. Barn bär inget ansvar för politiska beslut, för krig, för flykt eller för sina föräldrars situation. De bär bara sina drömmar. Och vi har ett ansvar att skydda dem.
Vi måste våga säga ifrån. Vi måste stå upp för barnens rätt till trygghet och värdighet. Att försvara barns rättigheter är inte en politisk ytterlighet – det är en mänsklig självklarhet.
Sverige kan bättre än så här.
Barnen förtjänar bättre än så här.
