I Sverige talar vi gärna om jämlikhet, trygghet och social sammanhållning. Det är ord som återkommer i högtidstal och strategidokument. Samtidigt breder en annan verklighet ut sig, tystare men desto mer brutal: utsattheten fördjupas i grupper som redan står längst ner i samhällshierarkin. Det är inte en olycklig bieffekt. Det är resultatet av politiska val.

Barn som växer upp i ekonomisk otrygghet, människor med funktionsnedsättning som får sina stödinsatser nedskurna, migranter som fastnar i tillfälliga anställningar och osäkra boenden, äldre som lever i ensamhet och fattigdom. Listan är lång, och den blir längre för varje år. Gemensamt för dessa grupper är inte brist på vilja eller ansvar, utan brist på makt och inflytande.

När välfärden urholkas slår det aldrig jämnt. Nedskärningar i skola, vård, socialtjänst och bostadspolitik drabbar alltid dem som redan har minst marginaler. Samtidigt förskjuts den offentliga retoriken: från solidaritet till misstänksamhet, från strukturell analys till individens påstådda misslyckande. Den som faller igenom systemen får ofta höra att det är deras eget fel.

Detta är särskilt allvarligt eftersom utsatthet inte är statisk. Den är ärftlig, reproducerande och självförstärkande. Ett barn som växer upp i fattigdom löper större risk att misslyckas i skolan, få sämre hälsa och hamna utanför arbetsmarknaden. När samhället inte bryter dessa mönster, utan i stället fördjupar dem, skapar vi en framtid där ojämlikhet blir norm.

Att tala om ”utanförskap” utan att tala om makt, resurser och ansvar är ett sätt att avpolitisera problemet. Det låter som om utsattheten uppstår i ett vakuum, snarare än i ett samhälle där vissa liv konsekvent värderas lägre än andra. När trygghet blir en klassfråga och värdighet ett privilegium, då har vi misslyckats med något grundläggande.

Ett samhälle ska bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta. I dag pekar den bedömningen åt ett obehagligt håll. Frågan är inte om vi har råd att investera i jämlikhet och social trygghet. Frågan är om vi har råd att låta bli.

B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna - Cosmea Barn och Ungdom