
Det är något särskilt med november och december. Ljusslingor tänds i varje fönster, reklamen glittrar, gatorna fylls av människor med påsar, förväntan och stress. Det pratas om “magin i julen” – om värme, gemenskap, doften av pepparkakor och paket som glittrar under granen.
Men för den som inte har råd, blir den här tiden inte magisk. Den blir tung.
Varje skyltfönster, varje julfilm, varje leende reklamfamilj blir en påminnelse om vad man inte kan ge, inte köpa, inte vara en del av.
När andra skriver önskelistor, räknar man själv mynten på kontot och försöker lista ut hur man ska få ihop till hyra, el och något litet på julbordet.
Julklappar blir en lyx man inte ens vågar drömma om. I stället kommer skammen – den tysta, kvävande känslan av att inte räcka till. Att ens värde mäts i vad man inte kan ge.
Det är märkligt, hur samhället kan tala så högt om kärlek och medmänsklighet, samtidigt som så många lämnas utanför.
I mörkret som faller tidigt i november lyser lamporna i andras hem som små hånfulla stjärnor – vackra, men oåtkomliga.
Men fattigdom handlar inte bara om pengar. Den handlar om känslan av att stå på utsidan, om att förlora värdigheten i små, tysta steg. Den handlar om att bita ihop när barnet frågar om tomten kommer i år, och du inte vet vad du ska svara.
Ändå finns där något trots allt – en envis låga, en styrka i det enkla. En kopp varm choklad som delas mellan två händer, ett skratt vid ett slitet bord, en promenad i snön när världen för en stund känns stilla.
För där, i det lilla, finns fortfarande något äkta. Något som inte går att köpa.
Kanske är det just i bristen som man förstår vad värme egentligen betyder.
Kanske är det i mörkret man ser det sanna ljuset – inte det som blinkar i butikerna, utan det som tänds i människors hjärtan när de ser varandra, på riktigt.
B K R O Cosmea