Krönika: Ett år av röster som stannat kvar

Det finns ögonblick från 2025 som har fastnat hos mig. Inte som rubriker eller statistik — utan som röster. En hand som darrar när någon vågar berätta. Ett barns blick när det äntligen blir lyssnat på. En ung människa som formulerar sitt hopp, trots allt.

Det är de rösterna jag bär med mig in i 2026.

Under året har jag mött kvinnor som burit mer än någon borde behöva bära. De har kämpat i tystnad, men också i motstånd — mot orättvisor, mot våld, mot den trötthet som kommer av att ständigt behöva förklara varför deras liv är lika mycket värda. Och ändå ser jag något större än smärtan: jag ser en kraft. En solidaritet. En beslutsamhet som vägrar ge upp.

Jag har också mött barn som lärt mig mer om mod än många vuxna. Barn som säger ifrån, som ställer de frågor vi ibland är rädda att formulera. Barn som inte ber om mycket — bara trygghet, närvaro och rätten att få vara just barn. När de talar borde världen stanna upp en stund och lyssna.

Och så finns de unga. De som ofta beskrivs som ”stressade”, ”splittrade” eller ”krävande”. Men jag ser något annat. Jag ser unga som vill förändra, som söker mening, som försöker navigera i en värld som ibland ger dem för lite utrymme och för mycket ansvar. När de berättar om sin oro, sin ilska eller sin dröm om framtiden — då påminns jag om att de inte är framtidens röst. De är nutidens.

2025 har lärt mig att rättigheter aldrig är abstrakta. De sitter i människors liv. I vardagsrum, väntrum, skolor, skyddade boenden, digitala rum och tysta kök sent på kvällen.

Det är där kampen pågår — och det är där hoppet föds.

Inför 2026 bär jag på en önskan.
Att vi vågar göra världen lite varmare.
Att vi tar ansvar innan vi tar ställning.
Att vi lyssnar mer — och snabbare — när någon säger: ”Det här är inte okej.”

Jag hoppas på ett år där kvinnor inte bara överlever, utan får leva.
Där barn inte behöver vara starka i förtid.
Där unga får känna att deras röst inte är en gäst — utan en självklar plats vid bordet.

För förändring börjar inte alltid med stora ord eller stora beslut.
Den börjar ofta i det lilla — i hur vi möter varandra.

Och kanske är det just där, i de små ögonblicken, som 2026 kan bli året då fler får andas lite friare.

Z B S - B K R O Cosmea

Andra inlägg

• Cosmea, En återblick på 2025 och våra önskningar för 2026
• ✨ Mellandagarna – tid för andrum, eftertanke och nya krafter
• God Jul önskar Cosmea
• När högtiden förvärrar det som redan gör ont
• Lucias historia - Från helgonlegend till svensk tradition
• En hälsning från B K R O Cosmea
• Adventstid
• “När julen känns orättvis”
• “När julens ljus inte når alla”